Sluta bekräfta din nervositet

För 20 000 år sedan, sannolikt på en tisdag, strövade en av dina rätt avlägsna förfäder fram över stäppen på jakt efter godsaker att spetsa kaningrytan med. Plötsligt hör han ett ljud och tittar upp. I en kombination av starkt solsken och en enorm skugga urskiljer han att han står öga mot öga med en synnerligen aggressiv best. På ett ögonblick lägger han benen på ryggen och springer. Adrenalinnivåerna pikar och delar av hjärnan släcks ner för att kunna fokusera till 100 procent på flykten. Lyckligtvis undkom han, för annars hade du inte läst den här texten idag.

Stressignalerna var räddningen på stäppen, men de är inte lika uppskattade på scenen, där nervositet kan leda till muntorrhet, stamning, muskelkramper och i värsta fall att delar av hjärnan släcks ner för att fly hotet. För även om din publik inte ser lika bestialisk ut som djuret på stäppen, uppfattar din hjärna ingen skillnad. Och varför gör den inte det?

Jo, för att du bekräftar hotet för din hjärna. Genom en rad kroppsliga och mentala signaler säger du åt hjärnan att vara rädd, riktigt rädd. Det är inte dina ögon som säger att publiken är bestar. Så det vi behöver veta är hur vi undviker att bete oss på detta kontraproduktiva sätt. Enkelt:

• I din inledning ska du undvika att backa, det är ett flyktbeteende.
• Stå inte i flyktläge med en fot fram och en bak. Stå med fötterna parallellt istället.
• Göm dig inte bakom stolar, podium eller bordskanter. Det bekräftar bara att du vill gömma dig från hotet.
• Använd ett öppet kroppsspråk. Så fort du blockerar kroppsspråket bekräftar du att du känner dig hotad.
• Din kropp behöver bli av med överskottet av adrenalin, så tvinga fram rörelser tidigt i presentationen: interagera med din PowerPoint, skriv på ett blädderblock eller använd rekvisita. Men gå inte runt irreguljärt.
• Andas lugnt, tala långsamt och använd många pauser. Då signalerar du till kroppen att allt är under kontroll.

Ett typiskt exempel på hur våra kroppsliga signaler jagar upp oss mer än det vi ser: du promenerar längs en mörk och enslig väg och börjar inbilla dig att du hör och ser hemska saker. Så länge du går lugnt händer inget särskilt med kroppen. Men så fort du agerar fysiskt på tankarna, springer i panik och tittar bakåt, slår hela ditt system i taket. Samma sak händer på scenen. Bekräftar du hotet med dina icke-verbala signaler tror hjärnan att det är verkligt, och din nervositet blir negativ.

Slutligen: nervositet är bra, för den får dig att prestera på topp. Det är när du inte längre är nervös som du har riktiga problem. Allt är perfekt i lagom dos.