Hög och låg status: vad kroppen säger om din auktoritet

Du har säkert mött henne. Stegen är långa och målinriktade, hållningen rak, blicken fast. Hela hennes kroppsspråk utstrålar hög status, och hon upplevs ofta som om hon äger rummet hon står i. Det märkliga är lugnet. Hon kan plötsligt bara stanna upp och ge det du säger hela sin uppmärksamhet, och det lugnet kan lätt slå över i nervositet hos dig, för hennes blick är genomborrande och fokuset intensivt. En högstatusperson förknippas, oftast med rätta, med stor självsäkerhet.

Du har säkert mött hennes motsats också. Stegen är korta och osäkra, hållningen slapp, blicken flackande. Hela kroppen andas låg status och osäkerhet, och det är ett drag som sällan inger förtroende. Lågstatuskroppen är rädd och inåtvänd, och den öppnar sig sällan för ett positivt kroppsspråk.

Ingen av dem har sagt ett ord ännu. Ändå har du redan bestämt dig för vem du lyssnar på. Det är vad status i kroppsspråket gör, och det är därför det avgör din auktoritet som presentatör långt innan innehållet hinner göra det.

Status är inte din titel. Det är dina signaler.

När jag talar om status menar jag inte var du står i organisationen. Chefen kan ha en lågstatuskropp och praktikanten en högstatuskropp, och publiken reagerar på kroppen, inte på visitkortet. Status i den här meningen är en samling signaler som alla i rummet läser av på några sekunder, omedvetet, som en del av det första intrycket. Den som signalerar hög status blir hörd och lyssnad på. Den som signalerar låg status får kämpa för varje minut av uppmärksamhet, oavsett hur bra innehållet är.

Det goda med det är att signalerna går att lära sig. Det svåra är att de flesta av oss inte vet vilka vi själva sänder.

Fem signalpar som avgör vilken status du sänder

I princip hela skillnaden mellan hög- och lågstatuskroppen ryms i fem par. Läs dem som en skala snarare än som två fack, för nästan alla befinner sig någonstans mellan ytterligheterna.

Följsamma eller ojämna rörelser. Högstatuskroppen rör sig i en enda linje: en gest börjar, genomförs och avslutas. Lågstatuskroppen rycker, avbryter sig och börjar om. Det är samma händer, men den ena rörelsen ser bestämd ut och den andra ser ut som en ursäkt.

Långsamma eller forcerade rörelser. Tempo läses som trygghet. Den som har tid att röra sig långsamt upplevs ha kontroll över situationen. Den som rusar signalerar att situationen har kontroll över henne. Det gäller sättet du går in i rummet, sättet du vänder dig mot publiken och sättet du byter bild.

Fokuserad eller flackande blick. Högstatuspersonen kan vila blicken på en mottagare en hel tanke igenom. Lågstatuspersonen tittar på golvet, på duken, på anteckningarna, på dörren, på allt utom människorna i rummet. Ögonen är den signal publiken har svårast att bortse från.

Upprätt eller kraftlös hållning. Ryggen rak, huvudet uppe, vikten på båda fötterna. Eller axlarna framåt, huvudet nedåt, vikten skiftande från fot till fot. Publiken läser hållningen som ett svar på frågan "vill du vara här?".

Ledig eller stel kropp. Det här paret överraskar många, för stelhet förväxlas lätt med disciplin. Men den stela kroppen låser armarna, klämmer ihop händerna och står som fastfrusen, och det läses som rädsla. Den lediga kroppen har avslappnade axlar och armar som får hänga, och det läses som att du är bekväm med både ämnet och rummet.

Rösten har också en status

Statusen sitter inte bara i kroppen. Se dig om i din umgängeskrets eller bland kollegorna: vissa uttrycker alltid pondus genom sitt sätt att prata och vara, och du hittar lika lätt deras motsats i andra änden av skalan.

Det som definierar en högstatusröst är ett avslappnat röstläge, varierat tempo och varierad volym, och en behaglig, melodiös klang. Framför allt kan personen konsten att pausera och våga vara tyst. Det är den personen som blir hörd i en diskussion, och det är den rösten som gör att en publik slutar bläddra i telefonen.

Lågstatusrösten gör det mesta tvärtom. Spänt röstläge, ryckigt och monotont tal, nästan inga pauser alls. Utfyllnadsorden är påtagliga: "ahh", "öhh", "mmm", "liksom", "va". Hela presentationen får ett nervöst och tråkigt intryck, även när innehållet är bra.

Det finns en poäng med att kropp och röst hänger ihop: pausen. Den som vågar vara tyst i tre sekunder brukar stå stilla under tiden, och den som står stilla får en röst med plats för pauser. Börja med den ena, så följer den andra med.

Ingen är bara det ena

Du träffar sällan en renodlad högstatuskropp eller en renodlad lågstatuskropp. Vi bär oftast en kombination av båda i oss, och sammansättningen beror på situationen. Känner du osäkerhet, nervositet, trötthet eller slentrian inför något, skapas en blandning därefter. Samma person som äger rummet på ett kundmöte kan krympa på ett internt möte där chefen sitter längst fram.

Det är den viktigaste insikten i hela ämnet, av två skäl. Det första är att låg status inte är ett personlighetsdrag du sitter fast med. Det är ett tillstånd, och tillstånd går att påverka. Det andra är att signalerna inte går att fejka särskilt länge. Sammansättningen skapas av hur du faktiskt känner inför situationen, så om du vill ändra vad kroppen sänder får du oftast börja med det som orsakar känslan: förberedelsen, kunskapen om ämnet, sömnen, inställningen till publiken.

Fördelen med att känna till statuskroppen är just att du kan bli medveten om vad ditt eget kroppsspråk signalerar, och påverka det. Och om orsaken är att du inte kan ämnet tillräckligt väl, är det ibland ärligare att låta någon annan hålla den presentationen än att gå upp med en kropp du inte kan göra något åt.

Fällan: hög status utan kontakt

Här måste jag varna för det som händer när status blir det enda målet. En person som uteslutande signalerar hög status, och saknar förmågan att signalera kontakt, ger ofta ett otrevligt intryck. Hon upplevs som förmer, arrogant och egocentrerad. Det är den chef som pratar långsamt, står stadigt, har en fast blick, och som ingen i rummet vill lyssna på.

Hennes motsats är en person som med god kontakt skapar förtroende och erkännande. Hon behandlar oss med ett positivt och bekräftande kroppsspråk, en intresserad blick och en bra förmåga att lyssna: hon nickar instämmande, ger små bekräftande ljud och ställer frågor. Status ger dig rätten att bli lyssnad på. Kontakt ger publiken lusten att göra det. Du behöver båda.

Så höjer du din status inför nästa presentation

Allt ovan går att träna, och det mesta går att träna redan i morgon.

• Kunna ämnet. Det är den enda varaktiga källan till en högstatuskropp. Osäkerhet om innehållet läcker ut i varje signal, hur mycket hållning du än har övat.
• Gå långsammare in i rummet. Det första intrycket sätts på vägen fram till din plats. Långa steg, rak rygg, blicken på människorna.
• Avsluta dina gester. En gest som börjar ska genomföras. Om du inte vet vad du ska göra med händerna, låt dem hänga. Det är ledigt, och det är fullt tillräckligt.
• Stå stilla när du säger något viktigt. Vandra gärna mellan avsnitten, men stanna upp när det du säger ska väga.
• Håll blicken en hel tanke. Vila den på en person tills meningen är slut, gå sedan vidare till nästa. Svep inte, flacka inte.
• Byt utfyllnadsordet mot en paus. Varje "öhh" är en paus som inte vågade. Var tyst i stället. I min erfarenhet känns tystnaden alltid längre för den som tiger än för den som lyssnar.
• Sänk rösten i stället för att höja den. När något är viktigt gör en sänkt volym att publiken måste vakna till och koncentrera sig. Det signalerar kontroll på ett sätt som skrik aldrig gör.
• Spela in dig själv. Du vet inte vilken status du sänder förrän du har sett den utifrån. Det är därför vi filmar varje deltagare på våra kurser.

Och till sist: stanna kvar på skalan, inte i ytterligheten. Målet är inte att bli hon med den genomborrande blicken som gör alla nervösa. Målet är en kropp som säger "jag vet vad jag pratar om, och jag är intresserad av er". Det är hög status med kontakt, och det är den kombinationen publiken kommer ihåg.

Vanliga frågor

Vad betyder hög och låg status i kroppsspråk?

Status i kroppsspråket handlar inte om titel eller position utan om vilka signaler kroppen sänder. Hög status signaleras av följsamma och långsamma rörelser, fokuserad blick, upprätt hållning och en ledig kropp. Låg status signaleras av ojämna och forcerade rörelser, flackande blick, kraftlös hållning och en stel kropp. Publiken läser av det på några sekunder och avgör utifrån det hur mycket auktoritet den ger dig.

Kan man träna upp en högstatuskropp?

Ja. Status är ett tillstånd, inte ett personlighetsdrag, och blandningen av hög och låg status i din kropp skiftar med situationen. De snabbaste vinsterna är att gå långsammare, avsluta gesterna, stå stilla när du säger något viktigt, hålla blicken en hel tanke och byta utfyllnadsord mot pauser. Den varaktiga vinsten är att kunna ämnet, eftersom osäkerhet om innehållet läcker ut i varje signal.

Hur låter en högstatusröst?

Avslappnat röstläge, varierat tempo och varierad volym, en melodiös klang och framför allt förmågan att pausera och våga vara tyst. En lågstatusröst är spänd, ryckig och monoton, saknar pauser och är full av utfyllnadsord som "öhh" och "liksom".

Är hög status alltid bra för en presentatör?

Nej. Hög status utan kontakt upplevs som arrogant, förmer och egocentrerad, och publiken slutar lyssna av ett annat skäl. Status ger dig rätten att bli lyssnad på, kontakt ger publiken lusten att göra det. Kombinera de fem statussignalerna med ett bekräftande kroppsspråk, en intresserad blick och förmågan att lyssna.

Läs vidare

• Kroppsspråk del 1: så tolkar hjärnan kroppsspråk innan du hunnit säga ett ord
• De två kroppsspråken: det du sänder och det du inte kan dölja
• Läsa tankar via kroppsspråket: vad kroppen avslöjar och vad den inte gör
• Hela kunskapsbanken: presentationsteknik tips och guider